Jag längtar inte hem.
Och de som min bekantskapskrets består av är två tjejer med 24/7-pojkvänner, två tjejer som jag tror ogillar mig litegrann, en tonårsmamma, en same som bara längtar hem, en svikare och min bästis Amanda som antingen bor 50 mil norr om Söderfors eller 50 mil sydväst om Söderfors.
Intressant, huh?
Naturligtvis är det mig själv jag ska klaga på och inte på dessa så änglaungar, men jag är på ett självömkande humör.
Ahja, vad jag från början ville komma till var att jag trivs väldigt bra här och funderar på att gömma mig i Amandas resväska när hon flyger iväg till Spanien och aldrig komma hem igen.
Men, det är bara en tanke.
/H.
Cry me a freaking river
Grät när jag såg på "A walk to remember".
Grät när jag lyssnade på låten "Apologize".
Grät när jag såg videoklippet där Paul Potts gör sin första audition.
Ingen stolthet över huvudtaget. Inte en uns av stolthet.
Måste bara tillägga att jag obotligt kär i Alex Schulman.
Kände att det var rätt tillfälle att meddela er alla det.
Eller?
/H.
Coldplay - The Scientist
No one ever said it would be this hard.
Är på ett musik-kåt(igt?) humör. Sitter och sjunger så högt att hyreshuset har åkt på semester. Till Vattholma. Då förstår ni hur hemskt det låter. Men sång, har jag märkt, är ett excellent sätt att göra av med känslor. Kan jag behöva, som verkar ha fler än de flesta just nu.
Har ni provat att lyssna på "It takes a fool to remain sane" i hörlurar på högsta volym och samtidigt skrika ut texten. Det är en väldigt befriande känsla. Prova!
Humm. Måste ladda hem ny musik. Men har slut på idéer, typ. Tips, någon?
De fem bästa just nu:
Moneybrother - Guess who's get some tonight
One Republic/Timbaland - Apologize
Tingsek - Right this way
Jens Lekman - Pocketful of money
The Feeling - Fill my little world
Har inget mer just nu. Ses.
/H.
Ja, jag har en tendens att skriva lite för långa meningar, och bloggar, och rubriker.
Jag vet inte hur det är med er, men känns det inte lite mer prestigefyllt att ha en blogg.se än en webblogg.se. Jag hade en webblogg; http://rumpsmurf.webblogg.se, men det har alltid känts lite b-aktigt. Nu är jag här bland a-bloggarna och det känns helt klart mycket bättre.
Just det, jag har inte presenterat mig själv. Jag heter Hannah (nej, jag stavar inte egentligen med h på slutet och nej, jag bytte inte till det för att det blir samma namn åt båda hållen) och jag är en oseriös, rödhårig, stereotypisk 2000-tals-tonåring. Mina sex favoritmän heter Timberlake, Schulman, Ibrahimovic, Dr Spencer Reid, Daniel Karlsson och Spike. Min favoritsysselsättning är att äta. Jag är mörkrädd och hatar att tala inför publik.
Det är väl jag i ett nötskal, typ.
Den här dagen har bestått av en hel del intressanta saker som t ex; en fotograferande city-same, den obligatoriska huvudvärken, en gratis visning av filmen "This is England", ett höstvackert Muppsala och en burk nutella. Efter en halv burk nutella och ingen middag mår jag nu oerhört illa. Dessutom är jag både varm, trött och nervös. Varm är jag för att jag håller på att bli sjuk igen, trött är jag för att jag har sovit dåligt flera nätter i rad och nervös är jag för att jag ska vara med och redovisa ett arbete inför klassen imorgon. Usch.
Jaa, då var mitt första blogg.se-blogginlägg slut. Vad ska man säga? Hejdå? Godnatt?
Bestäm själva.
/H.
Välkommen till min nya blogg!
HEJ, JAG HETER HANNAH! :D
