nördnyberg

Ja, men nej, men aj, men oj. Det har varit en intensiv vecka. Minst sagt. Barcelona måndag-tisdag. Stockholm och superspontan utgång med Stinis på vip i onsdags. Fetaste baksmällan någonsin i torsdags, plus problem med pengar och dator. Datorn och Gustaff har bland annat fått för sig att spela musik från någon outgrundlig plats medan jag gör annat, gör så att hela datorn brusar nonstop och stänga ner allt jag håller på med i övrigt.
          I alla fall, sen igår så blev det utgång igen, denna gången i Gävle på Heartbreak med en massa gamla bekantingar plus Stinis. Natten var intressant. Idag vaknade jag upp hos Fisen med Stina. Tog oss efter ett tag till Uppsala och här sitter jag nu. Helt jävla slut. Inte ett dugg bakis. Förvirrad. Förälskad? Pank.
          Har jävligt mycket skolarbete att göra, plus en presentation till praktiken, plus samtal till diverse människor. Döda mig. Jag orkar inte.

Nej. Nu börjar Barca-matchen. Vi ses senare med bilder och Barcelona-berättelser. Ciao.

/H.

Sjuk? Räknas kronisk jävla mensvärk och allmän dysterhet? Pank? Jag har runt trettio kronor på kortet och runt trettio i kontanter. Så, ja. Rastlös? Ja, jag har nyss sett klart på Hannah Montana The Movie, en film som jag för övrigt redan sett en gång. You tell me, om jag är rastlös.
          Ska strax sätta igåg ngn annan värdelös film som stillar min hunger för...vad det nu är för ngt. Först måste jag bara säga att ngn måste ta mig till Storbritannien innan jag bryter ihop. Fotbollen. Musiken. Killarna. Jag har tagit upp det här många gåger förut, och jag tänker inte sluta innan folk inser att de snyggaste och underbaraste människorna av manligt kön finns i Storbritannien. Ed Westwick, Robert Pattinson, Robin Hood, Peter Doherty, James McAvoy, Steven Gerrard, Chris Martin, Dan Gold, Jude Law, osv. Jag kan räkna upp fler, men det skulle bara underminera dessa gentlemäns speciella betydelse för moí.
          Nej, nu ska jag knapra ipren och se på dum film på min dumma dator, som fortfarande är dum. Och kär. Likamed dum. Så, hej.



/H.

Jeez, vad kallt det är ute, alltså. När jag stod ute och väntade på pappa tidigare idag så höll jag, bokstavligen, på att tappa kontrollen över min skakande kropp.

Okej, då är det såhär att min dator är sjuk. Viruset, som jag gulligt nog har döpt till Gustaff (ja, med två f), är antagligen det mesigaste viruset någonsin. Han vågar inte stå för vad han är, utan utger sig för att vara ett säkerhetsprogram som varnar om virus, ironiskt nog. Och nu gömmer han sig någonstans. Vad som också är irriterande är att han skickar porr till mig. Liksom, va?
          Nej, nu är jag less på Gustaff. Har laddat ner fyra stycken antivirus/spyware-program som har dödat åtminstone några delar av honom. Har två sedan tidigare också men de var ju till stor hjälp, med tanke på att Gustaff kunde ta sig in..
          Jag börjar tro att min kvinnliga dator har en affär med Gustaff. Jag tror att det är hon som gömmer honom någonstans. Undrar om det var porren hon föll för? Stackars sexuellt frustrerade dator. Måste börja kolla på porr oftare, alltså, om det är så illa.

Ja, som ni märker så har det här med viruset fått mig att helt tappa fotfästet i denna värld. Om det fortsätter såhär så kommer jag börja prata med ettor och nollor. Bara. Tur som fan att jag ska ut imorrn, med mina kära mänskliga vänner, av kött och blod. Får se hur fullt det blir i mitt rum på nattkröken där. Sen på fredag blir det Gävle också. Med människor, det med.
          Har absolut ingenting att ta på mig, om man inte räknar med volangen och sammetskläningen, och det gör vi inte. Sammetsklänningen har jag haft de gånger jag barkat totalt, druckit för mycket och bara vart sjukt dräggig. Volangen har jag haft resten av alla (ALLA) gångerna. Såatteh.

Inatt kunde jag inte sova. Inte förns halv fem. Det var lite jobbigt. Vaknade strax före två idag. Det blir pain att börja s****n igen.
          Nej, om fyrtiofem minuter är det spanska cupen, Barca-Sevilla. Nu ska jag äta nutella och gosa med Gustaff. Hej.

/H.

Har återigen förälskat mig i brittiskheten. Vet inte om jag någonsin slutade, men skitsamma. Avslutade säsong två av Skins häromdagen, och gjorde så i tårar. Helt underbar serie där alla är helt underbart uppfuckade. Jag tror Tony och Sids relation kan vara det mest romantiska jag någonsin sett i tv.
          I alla fall, sen blev det nyårsafton med allt vad det innebär. Vin och skumpa med Vic&Nic, typ. Sen kom jag hem igen, lyssnade på lite Coldplay, läste lite om Chris Martin och - poff! - så blev jag helt knäsvag (med rätta, han är genial). Inser nu att om jag går igenom hela mitt liv utan att se Coldplay live så har jag slösat bort en livstid.

Foton från nyår kommer sen. Hej.

/H.