nördnyberg

Denna dagen har för mig varit en ledig dag. Jag har, större delar av dagen, inte gjort något som är värt att nämna. Iaf inte för en intressant människa med ett liv. Lyckligtvis är inte jag en sådan människa.

Vaknade av att jobbiga jävla byggmänniskor står precis utanför mitt fönster och för ett jävla liv. Jag lovar, det lät så högt så att jag inte visste om jag var vid liv eller inte. Jag kunde varken höra eller känna mina egna hjärtslag, eftersom de gigantiska ljuden upptog all min fokus.
   Jag lyckades tillslut somna om och när jag vaknade igen var klockan runt elva-tolv. Hörde av Anne-Marit, bestämde att vi skulle ta en fika, satt framför datorn ett tag för att kolla på Gossip Girl (vad är det med serier där amerikanska idiotiska rika ungdomar har huvudrollerna?). Blev så kär att jag glömde bort tiden litegrann. Vid två mötte jag iaf A-M och vi gick till Wayne's (ett av tre inom typ en kilometers radie) och åt världens godaste kladdkaka. Gick på stan en sväng också, blev kär i en massa dvd-boxar och skivor, påminde mig själv om att inte köpa något som jag inte behöver egentligen, sprang nästan in i en läskig tant, blev tilltalad av en främling och sedan gick jag hem.
   Väl hemma återgick jag till Gossip Girl, vilkens första säsong jag nyss avslutat.
   Det är en sak jag hatar med att följa serier. Eller, egentligen är det två. Den ena är att jag blir så jävla inne i allt. Jag måste liksom örfila mig själv för att inte vända mig om till personen som sitter bredvid mig och säga "Welcome to the OC, bitch!".
   Den andra saken är att jag har en tendens att bli, jag vill inte gärna kalla det besatt, men jah..besatt av en av rollfigurerna. Oftast om inte alltid i en av manligt kön. Ex: Spencer, Spike, Ryan, Peter, Jess, Alex, Robin, Chase, Kevin, J.D osv.
   Nu kan jag lägga till ännu ett namn till samlingen; Chuck.
   Han är ett ass, which is exactly my type. SCHMACK på han, liksom :*

Nu ska jag se ett avsnitt av One Tree Hill, sedan ska jag deppa ihop och få en panikångest-attack för att jag inte har pluggat till mediekunskapsprovet imorgon, sedan stresspluggar jag säkert litegrann innan jag, med huvudet fullt av saker, lägger mig ner i min säng för att försöka sova. Sedan ligger jag antagligen vaken i en och en halv timme innan jag övertalar mig själv om att jag inte BRYR mig om hur det går i skolan imorgon. Sedan somnar jag. Sedan vaknar jag klockan halv åtta, ångrar att jag inte pluggat, funderar på att skolka första lektionen, men bestämmer mig ändå för att gå. Väl framme i skolan gör jag provet, det går åt helvete och när jag sedan går hem klockan halv tre så kommer jag att tänka på endast en sak och det är att det är en mindre dag kvar i skolan innan sommarlovet.

Nuså.

ps. Kärkärkärkärkärkärkär.



/H.

Får jag vara lite patriotisk och säga att Zlatan är ganska bra på fotboll och Robyn är ganska bra på musik?

- But you're a selfish narcissistic psycho
Freaking bootlicking nazi creep and
You can't handle me -

/H.

Det har dragit iväg igen, jag vet. Och det har som vanligt heller inte handlat om att jag har så lite dötid eller att jag äntligen skaffat mig ett liv. Nej. Jag är bara lat, fet och oduglig som vanligt. Just idag är jag dessutom fylld av självförakt och ångest.
   Livet är ett jävla helvete, alltså. Ett riktigt litet jävla helvete.
   Okej då, det var kanske lite orättvist. Livet är inte ett helvete. JAG är ett helvete. Jag är ett helvetes jävla vrak till människa. Jag kan inte göra en jävla sak rätt. Inte en endaste jävla liten sak. Inte ens en sådan liten djävulsk jävla sak som att beställa en biljett i god tid. Helvete eller. Helvetes jävla helvete.
   Jag kan göra en sak och det är fanimej att misslyckas med allt jag tar mig för. Jag fuckar upp skolan, jag fuckar upp mig själv och relationerna till alla jag någonsin haft en relation till.
   Good job, buddy.

Visst är det trevligt. Jag har inte skrivit på en månad och när jag väl gör det är det för att beklaga mig över hur jävla värdelös jag tycker att jag själv är. Jag får be så mycket om ursäkt för min otrevlighet. Det är bara det att jag inte riktigt har någon annan ventil än denna blogg. Ni förstår, jag är inte mycket för att prata om känslor. Antingen stammar jag och känner mig jävligt fånig, eller så skrattar jag och skämtar bort det, eller så bryter jag ihop och gråter floder. 
   Jag känner liksom att inget av dessa alternativ tilltalar mig speciellt mycket, och därför avstår jag helst ifrån att prata om such things. Dessutom har jag inte så många personer att prata med längre. Vad har jag, typ två kompisar och min låtsaskompis Runar?
   Och de är väl tillräckligt upptagna med sitt, för att bry sig om min skit. Det med all rätta dock, för vad bryr jag mig om deras jävla skit? Nej, inte ett jävla dugg, för jag är fullt upptagen att tycka synd om mig själv och grubbla över mina problem, liksom alla andra människor.
   Gaah. Jag kommer ingen vart och jag har två jävla skrivuppgifter att lämna in på engelskan imorrn, så jag antar att jag bör avlägsna mig.

Och förresten, tro nu inte att jag har fått ett nervöst sammanbrott eller något. Nejdå, det är så här det låter i mitt huvud 24/7. Det är så här jag känner mig varenda jävla dag. Mer eller mindre dock.
   Inga konstigheter, som man brukar säga. 
   Godnatt.

/H.